[BVK-Notiser Nr 59, April 2015]

Sommarauktionen

Jag tror inte att den var nämnd i annonsen, auktionsannonsen i Sydöstran eller BLT. Fuldan. Den står bakom logen, skomakaregubbens gamla loge i Vermanshult, inte långt ifrån Kyrkhult.

En grön, gammal Fuldamobil. Fälgarna är rostiga, däcken har sjunkit ihop och vitfnasig kanvas tränger ut för gummit spruckit.

Den står så långt bort från det övriga auktionsgodset att jag nästan tvivlar på att den ska bjudas ut. Men jo, det ska den väl. Allt ska ju bort. Det finns inga släktingar som vill ta över.

Skomakaregubben är död och nu går man omkring och rotar i hans saker och berättar om honom.
Vet du varför det ligger så många rakapparater där borta på bordet vid husgerådet? Nej? Jo, han var lite klurig gubben. Lite egen. Varje gång han skulle till stan så köpte han lite prylar. Kunde vara bra att ha, resonerade han.

Jaha. En rakapparat per stadsresa. Ett par, tre stadsresor om året. Men det var tydligen inte vid varje stadsresa han köpte en rakapparat. Ibland koncentrerade han sig på blinkande TV-kannor och pumptermosar. En och annan barometer har slunkit med, och några såna där cylinderformade bordslampor med roterande innanmäte som visar en flammande skogsbrand, som ett skuggspel på utsidan. Allt obrukat och kvar i originalförpackningarna.

Skomakargrejor i flera uthus, en Avance tändkulemotor, en fyrhjulsdriven Land Rover, konverterad till EPA-traktor.

Loffe, auktioneringsutroparen, sätter igång prick tolv, och konstaterar på denna sommarens varmaste dag att det är frostfritt, och därmed gör han sig skyldig till sommarens största underdrift.

Det är karlarnas auktion. Det är tamejfan en auktion för karlar. Det står en skock kvinnor borta vid borden utanför skomakaregubbens stuga. De nyper besviket i tyglumpen som ligger där. Det var inte mycket till linne på den här auktionen inte, säger någon. Och matsilvret bestod av några rostfria bestick, en och en annan aluminiumsked.

Men verktyg finns det, verktyg, verktyg, verktyg, spett, spadar, cykelkärror, slipmaskiner, borrmaskiner, sågar, hammare, körnare, domnar, och mejslar.

Han hade minst dubbelt, ofta tre- och fyrdubbelt av det mesta skomakaregubben.

Loffe börjar med ett knippe spett och spadar. Får jag en femma? En nick från en karl i rutig flanellskjorta. En tia? Flera nickar. Budgivningen sköter sig självt tills ett kraftfullt ”trettiofem” hugger av och en karl i grön reklammössa från en känd bank kan lägga en valkig näve på knippet. Efter det första utropet är blygseln borta och karlarna skockas kring Loffe som klubbar bort spett-och spadeknippe efter spett- och spadeknippe mot den nötta spatserkäppskrycka som mött hans klubba tiotusentals gånger genom årens lopp.

Och när auktionen fått upp tempot och trycket så mycket att Loffe för första, men långt ifrån sista gången denna dag, måste rya i och härja med skocken som en gammaldags folkskollärare – hörnini, var snälla och prata inte så förskräckligt med varandra, jag hör ju inte buden – ja då smyger jag bort.

Lyser bilhandlare om honom

Den här auktionen kommer att ta tid. Loffe har som vanligt givit något av en tidsplan – vid ettiden borde vi vara framme vid skomakareboden. Verktygen går först, traktorn borde vi vara klara med vid tre, bössorna framåt fyra. Får jag en tia för korgen, det ligger några mejslar och skruvar i den, jag vet inte riktigt vad det kan vara, men en tia kan det väl vara värt. Vi måste få fart på det här, det är mycket idag, såhär mycket tror jag aldrig jag garvat tidigare, en tia, en femma säger du, och bort den för en femma och ingenting mera!

Sladdlampan ska jag ha, men det dröjer nån timme än. Och en cykelkärra ska jag bjuda på — men det kan bli marigt. Land Rovern lockar förstås, men den går dyrt. Alla EPA-traktorer går dyrt och den unge sextonåringen från stan med farsan i släptåg och biltrailer bakom bilhandlar-Range Rovern verkar så beslutsam och välförankrad i gubbens plånbok att affären nog kan betraktas som helt klar.

En del gubbar har spekulerat runt Land Rovern, det har jag hört, den och tändkulemotorn, känt på varandra lite sådär, en fyrafem seriösa spekulanter har jag noterat. Och så grabben med bilhandlarfarsan, ja, det var nån som sa att han var bilhandlare från stan och det stämmer, för det lyser bilhandlare om honom, bara fritidskläder med etiketter, alligatorer och jockeyer, bländande fartränder på sprillans nya joggingpjuck som det förmodligen aldrig kommer att joggas i.
Jag smyger alltså bort för att fundera över Fuldan. Borde jag inte vara ensam? Vem, vem mer än jag kan känna för den?

Bilsläpskärran däruppe på ladugårdsbacken behöver jag, och den började jag bjuda seriöst på. Men Fuldan vill jag ha. 500 ska jag bjuda. Femhundra är inte hela världen. Vem här, mer än jag förstår Fuldan?

Bergis. Jag får den för femhundra. Kanske billigare om man tänker efter.

Jag tror inte den stod i annonsen, fast risken finns naturligtvis att någon eller några renoveringsobjektsägare har fått korn på den ändå. Att nån av dom där som alltid snackar – jag känner en Gubbe på ett ställe som har en — har kommit ihåg både Gubben och stället och letat sig hit. För det är ju så med Gubbarna på Ställena i Skogarna. De säljer aldrig. De säljer aldrig sina bilar eller motorcyklar. Aldrig. Inte förens di dör. Inte förens det blir auktion efter dom och vi går där och rotar i deras saker och berättar de sista, slutgiltiga minnena om dem, de som bara kan berättas på auktionen i det där sorgset upprymda gränslandet mellan begravning och klubbslag.
Det var länge sedan han körde med Fuldan, skomakaregubben i Vermanshult. Den har aldrig haft den nya sortens registreringsskyltar. Den gamla, den med ett ”K” för Blekinge län, slokar i nosen. Jag öppnar dörren och tittar in. Det luktar solvarm gammelbil därinne. Stråk av bortdunstande vinterfukt i vittrande textilier. Bakelit som långsamt mjölas sönder av tidens tand.

Jag sätter mig bakom ratten. Det är klart jag sätter mig bakom ratten. Det är första gången som jag sitter bakom ratten på en Fuldamobil. Den bil – ja, motorcykelbil då – den bil som både jag och min barndomsvän Lennart drömde om när vi satt i mitt lilla pojkrum i mitt föräldrahem och dammsög vår broschyrsamling efter fakta. Det blir för mycket. Jag måste gå ut, gå en lov och fundera.

Förverkliga pojkdrömmen eller?

Ska jag köpa den? Eller är det fel? Passar den inte bättre i ”Minnenas Bilsalong” trots allt? Jag menar, M.G. MGA:n köpte jag av pur lust för att köra med – där gick Drömmen i en rät linje från den första broschyrkontakten i pojkåren till köpet. Det var bara: En sån ska jag ha, en sån ska jag köra när jag får ett tillfälle.

Det var klart att jag skulle äga en M.G. MGA innan jag gick in i vuxenlivets familjebildning. Men det här? Kanske är det ett effektivt sätt att döda den lille pojken i mig att nu, såhär många år efteråt köpa en Fuldamobil, komplett uppenbarligen, men i synnerligen trängande renoveringsbehov. En M.G. MGA kund endast användas som jag drömde om att använda den.
Händerna på ratten, den stora fyrekrade ratten, varvräknaren, vita siffror på svart botten, röstregister vid femåfem och inte en uppväxling utan att nålen varit där och nosat, direktkontakten med växellådan, de hisnande ögonblicken av perfektionens vällust när nedväxlingarna rinner igenom växellådan som en självklarhet och förlängda ryggmärgen känner varenda kugg därinne.

Jag menar – växelspaken på en M.G. MGA. Snacka om joystick. Snacka med mig om joystick och jag svarar: Växelspaken på en M.G. MGA. Lägg märke till hur noga jag är med punkterna i ”M.G.” Och att det heter M.G. MGA. Nån jävla ordning får det lov att vara på ett bilintresse.

Nog är jag väl ensam om Fuldan?

Köpet kittlar och övertygelsen om att jag är ensam växer. Det här kan vara ett klipp, chansen till ett klipp. Komma hem till grabbarna — nej, ringa, nu ikväll och säga — köpte en Fulda — visst — på auktion efter en gubbe i Vermanshult. Komplett. Renoveringsobjekt. Visst. Ställer den på logen så länge.

Och så triumfen: vad den gick för? Gissa?! Nej, nej. Helt fel. Alldeles för mycket. Jag fick den för en hundring.

Det skulle vara något det. Det och känslan av att den lille pojken i mig har köpt en. Äntligen.
Jag vet var det finns en hygglig chans att få fatt på reservdelar om jag skulle ge mig in i ett seriöst renoveringsäventyr. Jag — som det brukar heta bland oss gammelbilsvänner — jag vet en Gubbe på ett ställe! Och han har — . Den här Gubben har en cykel- och sportaffär av den existenshotade men ännu inte utrotade arten. En cykel- sport- och mopedaffär där doften av femmans fotbollsläder blandas med konsistensfett och oljeblandad bensin. Bakom stålskodd disk och malätet draperi finns en reparationsverkstad där skruvar, muffrar, verktyg, svarvar, slipmaskiner, borrmaskiner och metallspån blandas i kaos, och ett reservdelslager där lyktglas och gummibussningar, strålkastarinsatser och reglageknoppar till femtiotalets tyska trehjuliga motorcykelbilar fortfarande förvaras i vaxat papper och kartonger som inte öppnats sedan paketeringen.

Man kan hålla i en sådan kartong och känna länken till den rödfingrade kvinna som smått frusen med en maläten yllekofta över axlarna svept in reservdelen i vaxat papper. Någonstans i en dragig fabrik där nere i Västtyskland satt hon och gjorde det, dag efter dag, lyktglas på lyktglas, småsnorig och drömmande om framtiden i den koldammiga Ruhrvintern.

Fortsättning följer!

Hälsningar Lasse i Hoby

Artikeln har tidigare varit publicerad i BVK-Notiser Nr 59, April 2015.