[BVK-Notiser Nr 60, Augusti 2015]

Sju laxar för EPAn

Jag går en lov, får sladdlampan för 85 spänn, ett klipp, alldeles ny och Med 25 Meter Kabel! Kvinnor i blommiga bomullsklänningar rycker sina karlar i ärmen, ber om bilnycklar, ska åka till sjön med ungarna och bada. Här kan man inte vara, finns ju ingenting, ska inte du Gustav komma med också? I helvete heller, här finns ju både verktyg och bössor, mycket jag behöver, du får ta ungarna och åka, kom tillbaka och hämta mig senare i eftermiddag, förresten åk förbi hemma och häkta på kärran efter bilen, manna aldrig veta —.

Cykelkärrorna går dyrt, alldeles för dyrt. Flera hundra spänn.

Och bilhandlaren hivar upp sju ”laxar” och köper EPA:n åt grabben sin som kysser en synnerligen näpen flickvän i glittriga joggingshorts av sista discosnitt. När jag betraktar dem tycker jag att det ser ut som om de trodde att de spelade med i en film.

Och några gubbar suckar. Om det ändå hade varit brukspris på EPA:n kunde den kommit till nytta hemma på går’n. En slitoch släpbil, fyrhjulsdriven och allt med hytt.

Skomakaregubben visste vad han gjorde! Grabben som fick farsan att ställa upp för EPA:n visste det också. Den kommer både att hålla och öka i sitt värde.

Grabben äntrar Land Roverns hytt med den självkänsla som man bara har en enda gång i livet, den suveräna självkänsla som fyller en när man sätter sig bakom ratten på sitt första egna fordon och vet att alla världens vägar är öppna.

Inte tror, man vet. Att sedan Världen och Livet kan göra mycket för att kvadda den vissheten ska vi inte tala om nu. Inte nu när han lägger händerna på ratten, söker över instrumentbrädans visartavlor och reglage, med otålig radarblick och sträcker handen mot tändningsnyckeln. Inte nu när jag avundas honom, inte Land Rovern, utan Ögonblicket. Man har det bara en gång i livet, det är flyktigt men mycket, mycket betydelsefullt. Även för en ”valp” från stan som trissat upp priset och förvandlat ett hyggligt bruksfordon till en Drömbil. Men det är ju hans sak egentligen, och det har ju inte jag med att göra.

Får jag femtusen för Avancen, undrar Loffe.

Darrar på rösten

Nya utrop och efter flera timmar samlas vi runt den mäktiga tändkulemotorn. Loffe som klubbat iväg så mycket auktionsgods genom åren att han blivit härdad i ett antinostalgiskt stålbad darrar faktiskt till en smula på rösten när han bjuder ut den.

Han minns när han var barn och tröskverken drevs av såna här. När Loffe sagt det blir det nästan sakralt tyst bland männen runt den rostiga motorn och jag vet inte, men det verkar nästan som om några böjer huvudet en smula och sluter ögonen för att framkalla ljudet igen, iallafall de som är gamla nog att minnas, som har det inom sig, som har det kvar som ett slumrande dunkelt ljudstråk i själen.

Och jag känner skulle någon av dessa karlars kvinnor komma nu, nu i detta ögonblick och fråga den dummaste fråga de skulle kunna ställa i denna stund, nämligen: Vad ska du med den till? Ja, då skulle jag inte vilja vara närvarande för det skulle kunna sluta mycket, mycket olyckligt för den som dristade sig att fråga så. Det skulle förmodligen ligga hustrumisshandel i luften.

Det här är en stund då män förstår varandra utan ord, ett tyst och djuplodat samförstånd. En ring män runt en rostig Avance tändkulemotor från den epok när dess frustande betydde befrielse från så stor del av den krökta ryggens slaveri att man måste varit dräng på den tiden för att fatta vidden av teknikens triumf.

Tänker tillbaka

Vi står tysta så länge ja det är väl bara några ögonblick, men de är långa att jag känner hur de som verkligen älskar den här tändkulemotorn, de som var med, de som minns och de som fått minnena levandegjorda igen, att jag känner hur de förnimmer tröskdamm under skjortkragen, spruckna tvålar i emaljerade tvålkoppar, tvättvattnet i handfaten på lördagskvällen, lockande fnitter från dansen på det rensopade magasinsgolvet, rensopat för att ge plats åt den nya skörden. Men innan den kommer in dansar man för att fira trösken.

Och jag tänker på min farfar som alltid brukar slå sig ner vid matbordet och påminna om farmor som ojade sig över att trösklaget bara åt och åt fast det inget tröskat blev för motorn hade gått sönder, men skulle lagas. Och den som lagade sa att det tar bara någon timme, ingen idé att skicka hem dagsverkarna. Men det tog en och en halv dag, och mat skulle di ju ha. Uj-uj-uj-uj, bara äta och ingen trösk sa farmor.

Vi börjar lågt, säger Loffe. Jag tror att han gick ut med femtusen. Eller var det tre? Högt var det iallafall. Nu är det allvar. Männen står tysta. Visst brukar Loffe gå ut sådär skrämmande högt ibland och säga att det är billigt, ibland är det verkligen billigt för klubbslaget kan falla på summor långt över utgångsbudet om det är riktigt drag i hopen runt honom, men det här —.

Nu är det allvar och männen tittar i marken, ingen vill titta på sin granne, nu börjar kampen.

Nu är alla övertygade om att det är just Jag som ska ha den, Jag vill mest, Jag känner mest, ge fan i att ropa på Min Avance tändkulemotor, om Ni visste hur fin den kommer att bli när Jag har renoverat den —.

Hundra, viskar någon och tittar blygt i marken. Hundra. Som för att visa att den inte är något värd, glöm den gubbar, glöm den, hundra kan den vara värd, inte mer, så ge fan i att ropa på Min motor.

Åååh — det är segt, det går trögt, för mitt i kampen finns förståelsen för den andre, men den viker snart undan, för helvete, den kan ju inte få gå för en hundring, det vore ju vansinne. Jag kan inte låta honom få den för en hundring, nu jävlar —. Femhundra. Där stannar vi ett tag. Överläppar spänner över tandrader. Det är tyst.

Loffe tittar på var och en, kanske ett tiotal, det tiotal som står närmast och som Ska ha den, han besvärjer dem med blicken och budgivningen skjuter fart igen.

Den stannar vid tre och åtta. Tändkulemotorn har fått en ny ägare. Spänningen släpper. Gubbar som sturigt stirrat i marken och pressat fram sina bud mellan spända läppar börjar åter språka med grannen. En del verkar glada över att budgivningen sprang ifrån dem, när allt kommer omkring.

Att som en självklarhet släpa hem en gammal Avance tändkulemotor, kraftkälla till ett tröskverk som för länge sedan skrotats, det gör inte många bönder utan påföljande ekonomisk debatt med sin hustru över köksbordets vaxduk. I synnerhet inte om priset varit tre och åtta.

Så de flesta verkar nöjda. De hade ju iallafall varit med, och haft ”hugg” på den.

Bjöd till ett och fem, men sen lät jag den gå. Ja, man vet ju så lite om såna där. Ett och fem kunde den ha varit värd, men tre och åtta, det är tamejfan vansinne.

Lasse i Hoby

Artikeln har tidigare varit publicerad i BVK-Notiser Nr 60, Augusti 2015.